Kommentar : krisen i Ukraina
02.03.2014 09:47
Krisen i Ukraina eskalerar. En rysk militär intervension ser oundviklig ut trots omvärldens protester. För första gången sedan nazisternas epok ser det ut som om ett europeiskt land går in militärt i ett annat europeiskt land för att tillsätta rätt politisk regim och ta geografisk kontroll, dvs inlemma hela eller delar av en suverän stats landområde i sitt egna territorium.
EU, USA och Sverige ser yrvaket på. Carl Bildt pratar mycket men uppvaknandet kommer sent. Under flera år har tendenser till Rysslands nyvaknade stormaktsambitioner varit tydliga, minns Georgien, men i europa och inte minst Sverige har ansvariga politiker förnekat det nya aggresiva Ryssland. Sent skall syndaren vakna. Sverige och stora delar av europa står avrustat och chockat! Det skulle ju bli fred i vår tid, slut på kalla kriget, aldrig mera krig i europa?
Historiens vingslag hörs påminna om försvarsbeslutet 1925, negligeringen av Hitler innan det var för sent. 1936 gick olympiaden i Berlin. En storslagen propagandatriumf för det nazistiska Tyskland. 2014 gick vinteolympiaden i Sotchji, en hyllad och påkostad propagandatriumf för Ryssland och Putin. I europeiska parlament flockas nazistiska och högerextrema partier. Den europeiska unionen knakar i fogarna.
Men svenska politiker intygar övertygande om att inget har inträffat i vår omvärld som påverkar vår syn på Ryssland och hur vi ser försvarspolitiskt på läget. Sverige står med kalsongerna nere. Naiva, chockade och vår försvarsminister upprepar att Sveriges försvarsförmåga är tillräckligt god, en politisk och intellektuell kullerbytta vi inte hört sedan Per-Albin Hansson blåljög det svenska folket i ansiktet den 1:a september 1939. Europa står på randen till ett krig mellan två europeiska stater, ett stärkt och aggresivt Ryssland visar sitt sanna ansikte och varenda svensk försvarspolitiker kan titta i närmsta spegel och inse att 20 års naivism och dagdrömmeri i försvarsfrågan är till ända. Frågan är: kommer dom att få ta kollektiv konsekvens av inkompetensen?
Kommer Sverige att ta de försvarspolitiska konsekvenserna av den nya geopolitiska situationen? Eller skall förnekandet av en katastrofal missbedömning kollektivt forsätta att försvaras gentemot de svenska väljarna?